Förra året cyklade jag in 13 minuter mot 2013 då vi kom in på 6.01 och fick en tid på 5.48. Målet 2017 var att komma under 5.48 så mitt mål i år var 5.47.
Som vanligt var jag nervös innan start och jag har insett att jag egentligen inte är nervös över själva cyklingen utan nervös över alla andra på banan och vad som kan hända. Ni ska bara veta hur många det är som beter sig konstigt och lämnar all vett och ranson vid starten. Det cyklas mitt i vägen, det cyklas brett i bredd, folk cyklar om utan att kika bakåt, folk svänger utan att kika bakåt, folk stannar mitt i vägen för att ta av sig/ta på sig kläder, folk går till vänster istället för höger trots tydliga uppmaningar bland annat.
Det jag också ogillar är alla dessa som hakar på klungor och som inte kan köra i klunga och alla dessa som hakar på oss, glider efter och samlar kraft för att några mil senare köra om utan att ens bemöda sig att ge ett tack för draghjälpen! Det hör till god ton och det hör också till god ton att åtminstone fråga om det är ok att ligga efter och få draghjälp. Maken drar mig alla 15 mil och stundvis har jag en hel hög cyklister bakom som ligger och tar vår draghjälp. Inte ett pip om att erbjuda sig att dra. Inte ett pip till tack när de sen kör om. Jag är inte heller bekväm med att ha någon så nära bakom mig. I år började vänster höftböjare tjura redan vid 20 km och jag fick då och då lägga mig på rulle för att sträcka ut och klämma åt höftböjaren, jag ställde mig också upp för att sträcka ut. Just att ställa sig upp på cykeln gör att cykeln åker bakåt och att då ha någon tätt bakom sig, som inte kan läsa av vad jag pysslar med kan göra att denne bakom kör in i mitt bakdäck och resten kan ni räkna ut själva. De som låg bakom när jag grejade både med att sträcka ut eller dra en dos Bricanyl under färd valde inte att köra om, de låg kvar i mitt kölvatten och samlade kraft.
Halvvättern bjöd på motvind till efter Ödeshög vilket gjorde att vi hade låg snitthastighet. En regnskur fick vi på oss också. För att klara mitt mål behöver vi snitta 27-28 km/h hela rundan. Jag började misströsta i Ödeshög men maken sa att vi hade trampat på rätt bra i motvinden så han var lite impad att jag hade orkat hänga på ändå. Jag kände mig rätt "trött" i kroppen men ändå pigg så en snabb paus i Ödeshög var nödvändig för ny energi. På med ärmarna och sen drog vi vidare.
Många pratar om Ombergsbacken och har en fasa för den. Jag föreställde mig en vägg första Halvvättern men väl där kände jag bara "Var den inte värre?" Backen sker i tre etapper och är värst på slutet men helt klar cykelbar. Den backe jag tycker är värre är backen i Tällekullen när man har cirka sju mil i benen. Den är lång och seg, svänger vänster och segar upp, svänger höger för att sega upp och bjuder på ett ganska brant avslut som känns i filéerna. I år var första året som jag upplevde både Omberg och Tällekullen ok. Klart backarna känns, de är flåsiga och det går banne mig inte fort men de kändes bra. Backar är min stora akilleshäl. Jag sjunker i hastighet, jag får ingen luft och det är flåsigt värre. Tidigare år har jag också behövt lång återhämtning efter backarna men i år upplevde jag inte det problemet. Att cykla på Omberg är en otroligt vacker cykelväg, smal väg förvisso men så fin!
Efter Tällekullen började cyklingen på riktigt. Vi bjöds på medvind och sidovind och kunde blåsa på rätt rejält i hög hastighet, jag vågade också trampa på i högre hastighet vilket jag fegat med åren innan, speciellt på Omberg. Vi hade en helt underbar cykling och fin väg genom skog och sedan slätten. Efter Tällekullen hade jag någon bakom mig som låg där länge och efter ett tag kom han rullandes bredvid och frågade om det var ok att han låg bakom, han var rätt trött och var tacksam för draghjälp. Jag sa skämtsamt att det bara var att hänga på illern framför och han svarade att det var en imponerande hastighet vi höll. Stundvis var han en bit efter oss men han hängde på bra trots trötthet. Vårt andra stopp gjorde vi i Rök och jag sa åt honom att hänga på oss i mål och det ville han. Tyvärr tappade vi honom i Rök, han hade gett sig av när vi kom tillbaka till våra cyklar. Lite synd, vi hade inte ens presenterat oss. Han sa flera gånger att han var så trött i benen så han uppskattade att få ligga bakom. Hur det gick för honom vet vi inte.
Efter Rök kom också regnet och det höll i sig de sista fem milen till mål. Att ligga bakom maken i regn är ingen optimal kombo, det skvätter sjukt mycket vatten från bakdäcket och jag försökte placera mig lite på sidan så jag slapp det värsta. Väl i mål var jag dyngsur hela vägen in till kroppen och skitig. I vecken på min regnjacka låg det fint grus. Min käre Cresent har aldrig varit så skitig som detta år.
Fotograf Alexandra Struwe
I mål och in på 5.44.
Maken, draghjälpen, pepparen och pusharen.
I mål bjöd jag också de väntande anhöriga på en spd-vurpa (spd är klipsen jag sitter fast med fötterna i pedalerna med). Jag har blåmärken överallt, så många märken av en liten tipp i asfalten.
Den obligatoriska målbilden.
Skitigaste och blötaste rundan.
Maken la ut bilden ovan och gratulerade mig på Facebook till min prestation. Utan honom hade jag inte varit så snabb som jag var i år. Enligt tidskontrollerna låg vi sämre till mot 2016 och totalt cyklade vi in 19 minuter. Jag var och är lite missnöjd med att bara cykla in 4 minuter, kunde jag inte gjort bättre liksom? Maken berömde och tyckte att jag cyklat på riktigt bra. Vi hade ett snitt på 28 km/h genom hela rundan vilket var vad maken hade planerat. Jag muttrade ändå lite, 4 minuter, bara 4 minuter? Sen säger maken att de sista 46 km hade vi haft ett snitt på 31 km/h vilket han inte sa under färd för att jag inte skulle känna krav. Det är vad jag är mest nöjd med! Jag har aldrig cyklat så fort som denna runda och jag hade aldrig trott att jag kunnat cykla i 31 km/h en längre sträcka som 46 km. Vi pressade på bra på slutet och det kändes riktigt bra i kroppen alla 15 mil! Jag upplevde aldrig trötta ben eller trött kropp och knopp. Jag kände mig istället stark genom hela rundan. Alla fyra tidigare rundor har jag haft cirka 45 mil i benen och en eller två 10-milsrundor längre rundor. I år har jag 65 mil i benen och två längre rundor vilket jag hoppas ha bidragit till att jag känt mig så bra i kroppen som jag gjort i år.
I år var också första rundan som jag inte cyklat med ont i rumpan. Tidigare år har jag fått ont i sittknölarna redan vid fem eller 10 km som jag sen haft resten av rundan. I år började jag känna lätt ömhet vid ca 10 mil med betoning på lätt ömhet. Att cykla 15 mil utan ont i arslet var helt underbart! Skillnaden? Jag köpte ett par nya cykelbyxor med tunnare padd. Lärdom: dyra cykelbyxor med bra och tjockare padd är inte alltid bäst.
Matmässigt åt jag ägg och bacon, kaffe med grädde till frukost. Jag tog också en salthutt för att förebygga huvudvärk. Jag preppade en vattenflaska med pwo och en vattenflaska med salt- och honungsvatten. Med mig hade jag ketobollar och två gels. I depåerna tog jag ½ banan, några saltgurkesnuttar, två klunkar kaffe av maken och totalt fyra muggar blåbärssoppa. Jag tog fyra ketobollar under rundan och fyllde på mina flaskor med vatten. Energimässigt funkade detta kanon, orken var på topp. Huvudvärken kom vid 10 mil. Jag är alldeles för dålig på att pytsa i mig vatten under färd. I övrigt petade jag i mig tre GT sporttabletter och tre gels. Jag tryckte min andra gel i Skänninge och hade väl klarat samma tempo men för säkerhets skull fick jag makens gel innan Fågelsta för mer sprutt i benen in mot mål.
Nästa år är målet 5.43 :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar