2009 la jag fokus på lågkolhydratkost och vi hade sen 2008 planerna på att bli gravida vilket inte gick som tänkt. En utredning senare gav oss svaret och efter sista undersökningen testade jag positivt månaden senare. 14 månaders försök och vi var gravida.
Jag mådde illa, riktigt illa. När man har fobi för att kräkas är inte illamående optimalt. Jag mådde inte så här när jag väntade mitt första barn ... kan det vara en tjej? Nåja. Vad det än är i magen så är det varmt välkommet. Jag hade sjukt svårt för fet mat, dofter och bananer. Lågkolhydratkosten fick läggas åt sidan och där satt jag och åt kokta makaroner. Och mådde bra! Inget illamående men det kändes så totalt fel. Jag fick lyssna på kroppen och äta det som gick.
Veckorna gick och långt senare kunde jag sakta svänga över kosten mot lågkolhydratkost igen. Jag mådde bra och bättre än graviditeten 2004/2005. Mindre viktuppgång, svullnad, besvär av carpaltunnelsyndrom och problem med foglossning. Ett missförstånd sista veckorna och jag deppade ihop fullständigt och med det sjönk jag även in i tröstätandets värld. Frossade all skit jag kunde. Och sviterna kom. Svullnad, mer känning i fogarna.
Allt löste sig och morgonen den 8 april åkte vi in till Norrköping för planerat snitt. Vi delade rum med tre andra par som också skulle få träffa sitt barn. Vi rullar mot operation efter 10 och jag förbereds. Jag ges spinalbedövning, mitt blodtryck faller (vanligt tydligen) och jag mår vansinnigt illa innan blodtryckshöjandet hjälper till. De spänner fast mig och börjar snittet. Jag ser blod i slangen till vänster men det är ju inget onormalt, de skär ju i mig. Det bökas rätt friskt och rejält, tur att jag är fastspänd! Till slut hör vi läkaren fråga om pappa vill se sitt barn och maken kikar över skynket.
"Det är en ... tjej." De rörde sig iväg fort på högersidan, maken fick följa med. Jag frågar varför hon inte skriker men ingen svarar och de pysslar runtomkring.
Jag frågar två gånger varför hon inte skriker, får inget svar. De ska sy ihop mig. Samtidigt som jag inte är orolig, de kan sin sak så känns tystnaden besvärande. Alva var för stor för snittet och de försökte få ut henne för länge, därav allt bökande. Det slutar med att de drog ut henne med sugklocka, livlös och andades inte. De skyndade till barnbordet, masserade och försökte få igång hennes andning vilket slutligen lyckades.
Ett skrik hörs och lite senare kommer maken in med ett blått knyte som är en exakt kopia av sin bror. Där och då kände jag att familjen är komplett. Något killnamn hade vi inte men vi spånade friskt på väg in till Norrköping. Jag hade bara ett tjejnamn men tänk om det är en grabb? Det tänkta tjejnamnet blev det och idag är hon sju år. Tystnaden som hon föddes i är förbytt mot skratt och med en mun som går i ett. Det är sällan tyst och hon har härliga tankar. Det är spännande att lyssna på. Vad som rör sig i ett barns huvud. Att bli sju år var stort, hon har längtat länge.
Det sas när sonen föddes att ta vara på tiden, det går så fort! Jag förstod aldrig det där, jag tyckte tiden gick sakta där jag satt i soffan och ammade. Idag förstår jag. Sonen närmar sig tonåring och dottern knallar in i skolvärlden på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar