lördag 29 april 2017

2005-04-28

När vi hade bestämt oss för att skaffa barn och på darrande ben gett oss ut oskyddade med resonemanget "Det blir när det blir", kom så ett plus nio månader senare. Symtomen i kroppen fick med en gång en självklar förklaring. 

Tankarna kom också: Shit, vad ska vi göra nu, vad händer nu och inte minst: vad har vi gett oss in på?! Jag ringde min mamma och berättade nyheten vilket hon tog emot med glädje eftersom min morfar gått bort en tid innan. Vi berättade direkt för våra familjer. Det här kan ju diskuteras och jag fick höra av andra att det är bättre att vänta med att berätta i alla fall tills 12 veckor passerat ifall man får missfall. Jag vill hellre att min familj vet än att jag ska behöva dölja eventuell sorg. 

I alla fall, tiden gick och jag växte och kom till det ljuva stadiet mellanland där man är pluffsig, svullen och känner sig allmänt obekväm och lönnfet. Den här tiden var vi på resa till Egypten, gravid i vecka 19 och en kypare frågade om vi hade ett namn? Vi sa nej men jag hade tanken på Axel, efter min pappa. Dagen efter kom kyparen och sa glatt "I have a name for you. It´s David." I Egypten kände jag för första gången rörelserna på riktigt och jag fick även uppleva rejält illamående. Att sitta och skumpa på en buss till Kairo är inte att rekommendera. Fy sjuttsingen att dras med sånt illamående var dag! 







13 dagar före beräknad förlossning gick den berömda slemproppen. Att ha fostervatten sipprande är ingen höjdare speciellt när man som jag verkligen avskyr bindor! Det här var min fasa, att behöva använda binda efter förlossning och de blöjor man fick sen, heureka vilka monster. 

Vi ringde förlossning och eftersom bebis var ruckbar ville de att vi skulle komma in. Vi tog det lugnt, käkade frukost, duschade, pulade lite. Till slut ringde de från förlossning och undrade vart vi var och ville att vi skulle komma in. I efterhand fick jag höra på omvägar av tjejer som fått order om att lägga sig ner och åkt ambulans in då det finns risk att navelsträngen glider ner och kan klämmas åt när bebis inte är fixerad. Det yppade ingen till mig men då förstod jag ju med en gång varför förlossningen frågade om jag kände någonting mellan benen. 

Vi fick ordination rörelse och/eller att åka en sväng. Vi drog igenom Ikea och Byggmax vill jag minnas. Säkert någonting mer. Riktigt obehagligt med fostervatten sipprande då och då. Inget värkarbete så tillbaka till förlossning där de senare beslutade att vi skulle åka hem och komma tillbaka klockan 8 nästkommande dag för igångsättning.  

Igångsättning. En dag med dropp som slutade i konstanta värkar utan paus där jag bokstavligen grät mig igenom och sög lustgas eftersom jag hade värkar på löpande band. Det beslutades att stänga av värkstimulerande dropp sen eftermiddag. Jag hade inga som helst värkar efter det och jag var klippt slut. Nytt försök nästkommande morgon. Vi frågade om snitt men fick inget svar. Att sova i en förlossningssäng var inte heller en höjdare så nån direkt sömn under natten var det inte tal om. Hur i h-e ska jag orka igångsättning imorgon igen? 

Igångsättning igen. Jag var trött och sliten men vi kom överens om att köra dropp till 13. Hade inget hänt då blev det snitt. Klockan 13 var jag öppen 4 cm så vi körde på. Några timmar senare hade jag sjukt ont och fick epidural. Narkoskillen gjorde ett bra jobb, snabbt och lätt och bedövningen gjorde att jag hann med lite vila mellan värkarna. Droppet gick för fullt och de justerade både nu och då då bebis hjärtljud ökade (stressad) emellanåt. Öppnade mig till 6 cm. På kvällen hade jag så sjukt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det kändes som bebis skulle borra sig ut genom naveln! Jag grät, värkarna avlöste igen nonstop. Ny gynkoll och det visade sig att jag stängt mig till 4 cm. Droppet stängdes av ganska omgående, allt värkarbete försvann. Vi frågade om snitt men inget svar. Nån timme senare kommer två undersköterskor in med kateter. Vi frågade om snitt igen och de undrade om ingen informerat? Kommunikation, kommunikation. När vår barnmorska kom in senare fick vi bekräftat att det skulle bli akut snitt så jag förbereds. 

Inne på operation tas sedvanlig anamnes, herrn blir grönklädd och de förbereder för operation. De börjar snitta och när de kommer till livmodern vrålar jag tydligen rakt ut och viker mig som en fällkniv över skynket (jag vill inte minnas det så här men herrn återberättade). Det fylls på mer bedövning som inte heller tar och operationsläkaren börjar visa irritation när det diskuteras vidare sedering. Snabba puckar senare bestäms det att jag ska sövas, herrn skickas raskt ut ur rummet och jag hinner fråga två eller tre gånger om jag kommer vakna igen. Underbara narkoskille som manövrerar lugnt , svarar och slutligen säger sov gott. 

Jag missar min son födelse. Jag missar hans första skrik och han skrek tydligen rejält när han kom ut ur magen. När jag slutligen vaknat upp kräkandes ur en svart dimma, piggnat till och varit kontaktbar visade en sköterska en bild på min son."Vilken tjockis, det blev en Axel."

Vid fem på morgonen rullas jag ner till rummet. Nyblivna pappan satt och sov i en fotölj och grymtar till när jag kom in. Vem var den där i baljan? På morgonen ville jag upp ur sängen och duscha men det fick jag vänta med tills sjukgymnasten varit och visat hur jag kommer upp ur sängen. Man är inte värst smidig med en nykarvad mage. Att kliva ur sängen var ett kapitel för sig och jag fick inte använda häverten ovanför mig. Ett jäkla meck men upp kom jag till slut och där satt jag. När jag kom ner på golvet stod jag som ett L. Jaha, nu då? Nästa kapitel var att räta ut sig och det gjordes inte i en handvändning minsann. Jösses vad mycket man behöver magmusklerna! Väl uträtad var det inga problem och nästa projekt var att komma in i duschen. Nähä, katetern skulle dras först och jag skulle gå och kissa på toa innan jag ens kunde tänka på nån dusch.

Dag tre hade jag tänkt åka hem, jag packade ihop grejerna och väntade på att bli hämtad. Det visar sig vid koll att sonen gått ner för mycket i vikt och blivit för gul. Dag tre är också dagen då den berömda baby bluesen kan komma. Ni förstår säkert läget här. Jag föll i ett svart hål. Besviken och ledsen föll krokodiltårarna där jag ensam satt kvar med sonen på rummet. 

Fem dagar blev vi kvar på specialistbb och jag hade tur om man jämför med andra snittade kvinnor som åkte runt i rullstol. Jag var pigg, hade inte ont och igång hela tiden. Vad jag gick på vet jag inte. Värktabletterna glömde jag. Sista natten var jag orolig hur det skulle gå med amningen (körde med amningsnapp och kämpade, jäkla meck!) men en erfaren och helt gudomlig sköterska kom in och lugnade. "Du ska se, i hemmets lugna vrå kan du slappna och du ska se att det kommer funka alldeles utmärkt."

Nu har 12 år gått och vår parvel som tog tid på sig att komma ut har fortsatt i samma anda. Han stressar inte och är lugnet själv, något som jag hade behövt en stor dos av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...