Årets upplaga av Halvvättern (150 km) gick under perfekta förutsättningar. Knappt någon vind och bra väder. Frusen som jag är drog jag till med helmundering från topp till tå. Jag höll mig varm, blev svettig men valde att inte plocka av mig något. Då hade jag garanterat frusit. Målet var att komma under 6 timmar som jag kämpat med de senaste tre rundorna.
Innan loppet drack jag saltvatten med 3 g Seltin. I vattenflaskan blandade jag ut Seltin med PWO och jag hade BCAA i andra vattenflaskan. I år hade jag med mig ketobollar. Jag är dålig på att äta och dricka under färd vilket straffar sig senare, jag blir väldigt törstig. Av 12 ketobollar fick jag i mig 3. I depåerna drack jag 1 kopp kaffe, knappt ½ mugg blåbärssoppa, 1 banan och en näve saltgurka. Under cykling klämde jag 3 gels samt intog 3 Enervittabletter.
Nya carbonfälgar för i år.
Provrunda med nya däcken tre dagar innan Halvvättern.
Vilken skillnad på cykel!
2013. Runt på 6.01. Så jäkla surt! Om inte jag deppat ihop i Fågelstad hade vi troligen klarat det. Jobbigaste rundan någonsin! Huvudet ner hela tiden och bara trampa, trampa, trampa. Maken höll täten och stundvis hade vi ett 20-tal cyklister bakom oss som utnyttjade hans draghjälp.
2014. Runt på 6.34. Vi hängde på en klunga som inte funkade så bra, det blev intervallpass från start fram till Vadstena. Det flöt inte alls, jag tog ut mig för mycket i motvinden och vi låg över 30 km/h. Jag kämpade rejält för att hitta orken. Jag sa åt maken att jag ville släppa innan Borghamn men de väntade på oss i Stocklycke. Vad gulliga de var! Jag hann bara av cykeln och knappt fylla på vattenflaskan då de drog. Då sa jag till maken att jag orkar inte så vi cyklade själva. Maken lite sur och trodde jag skulle hänga i fram till Rök men det var i Rök jag först blev människa och hittade andra andningen och kom igång. Jag upptäcker hur vackert det är på Omberg. En bättre runda än 2013.
2015 kom vi in på 6.52. Årets blåsigaste dag prickades in på Halvvättern. Jäklar i havet vad det blåste! 19 sekundmeter (om inte mer?). Vi hängde på en klunga och maken gick upp och drog till allas stora tacksamhet! Där låg han längst fram, i motvinden och tjuttrade som ingenting. Jag låg någonstans i mitten. Ur en rondell i Vadstena kom en annan klunga/andra cyklister in bland oss. Det blev totalrörigt och jag visste inte vad som var vår klunga och inte. Sen kom en rejäl pust motvind och tog tag i mig när jag skulle ur rondellen och jag ser hur alla försvinner.
Mellan Vadstena och Borghamn rinner näsan så förbaskat och jag snyter och snyter men det rinner ändå. Långt senare märker jag att jag har näsblod, halva axeln är blodig. 1 km innan Borghamn ringer telefonen och jag fattar att det är Fredrik. Oroligt undrar han var jag är. Han hade släppt klungan (till deras stora besvikelse) när han fick höra att jag hade tappat för att leta efter mig. Bad honom leta fram papper och sa att jag kommer snart. Där står han, precis i infarten vid depån med flera meter papper i famnen. Så orolig har jag aldrig sett honom. Min man.
Efter det höll vi ihop och han tog min vind hela tiden, utan att flåsa, utan att gnälla. Han bara pekade vart jag skulle vara och hade koll på mig hela tiden så jag låg rätt. Jag kämpade och flåsade som en gnu. Vi gjorde 5 depåstopp, stressade absolut inte, hade medvind efter Rök och vi bara FLÖG fram! Där och då, när vi låg jämsides och pendlade mellan 32-37 km/h kände jag att det här är helt underbart. Det är så här cykling är som bäst. Jag noterade mer av rundan och inser att det är en förbaskat fin sväng. Efter Skänninge kom motvinden igen och maken tog position för att ta min vind. Helt klart vår bästa runda trots den jobbiga vinden.
2016. Maken drog som vanligt hela vägen. Fram till Borghamn hade vi ett snitt på 29,5 km/h. "Åhoj, det här är det snabbaste jag kört och det här kommer ju gå asbra!" Vi kan klara det! I Ombergsbacken höll jag i, till makens förvåning. I vanliga fall trampar han upp snabbt som attan och väntar in mig. Han skrattade med ett par som vi cyklade om i backen, när jag cyklar om fyller jag i med: "Ni hör ju vad jag har att dras med." De skrattar och kommenterar tillbaka, maken vänder sig om och utbrister: "Är du med?"
På väg till Ödeshög höll det på att gå illa. Jag missbedömde att maken gick ut och körde i hans bakdäck och kom inte loss. Maken trampade till för att jag skulle släppa och när det släppte stack min cykel åt höger. En tjej bakom var ute i diket. Det gick bra och hon kom upp. Vi trampade på. Jag är inte bekväm med att ha folk bakom mig.
Vi gjorde första depåstopp i Ödeshög. Vi låg bra till men snitthastigheten hade minskat, troligen gick jag ut för hårt i Ombergsbacken. Vid 8 mil dippade jag och orken var slut. Jag klämde en gel och fick snart sprutt i benen men vi hade tappat från 29,5. Vårt andra och längsta depåstopp gjorde vi i Rök, där var jag för långsam och pratade skit med en förskolepersonal. Vi hade kunnat kapa tid där om jag varit mer effektiv. Vi kom iväg och maken säger att vi har 4-5 min att köra ifatt. Helskotta, ska vi inte klara det? Jag såg på min Garmin att det skulle bli tajt, vi måste in före 15.26.
Vid Väderstad kom en klunga och körde om men de kom aldrig om och vi hamnade mitt i klungan. Rena semestern! Där låg vi i 29 km/h och det var helt underbart. Vilken skillnad det är att cykla i klunga. Vi fick hjälp av klungan någon mil sen vek de av in till Skänningedepån. Vi höll ihop in i mål med några. Riktigt trevligt. Ibland cyklade de om, ibland cyklade vi om. Maken pushade och peppade, killarna tyckte han var lite hård mot mig men det behövs ju. Även om jag dippade och klämde ännu en gel så fick jag nån sorts ny energi efter Skänninge och vi trampade på. I målområdet släppte maken mig först. Detta år njöt jag mer av rundan och hann ta del av hur fint det faktiskt är på östgötaslätten trots att vi trampade på rätt bra.
Vi kom in på 5.48. Målet att komma under 6 timmar nåddes och jag är nöjd även om jag hade önskat att vara lite snabbare och hållit det snitt vi hade fram till Borghamn. Enlit makens klocka höll vi ett snitt på 27,2 km/h, det är det snabbaste jag någonsin cyklat och det hade aldrig gått utan honom. Maken var positivt överaskad och trodde inte att det skulle gå så "snabbt". Det här är ju trots allt en långsam tur för honom men drar mig, det gör han hela vägen. Nya mål nästa år :-D
Några minuter innan start. Jag är så nervös och maken är kolugn.
Målselfies måste ju tas så klart :-)
Annethe och Linnea från boxen hann jag se vid staketet på väg in till mål och hejade.
I målfållan väntade svärföräldrarna och Fredriks moster. Jag fick en rejäl hostattack. Hackelihack. Alexandra och Gustav från boxen kom också fram, de hade stått och väntat för att ta emot oss. Jag blev så glad! Tack till er alla, det värmde så mycket!
Efter kycklingfilé och vatten (törstig som en öken) satt vi på gräset i Stadsparken bland alla andra cyklister och tog det lugnt en stund innan vi trampade hem till duschen och tvättmaskinen. Under den timmen vi stod still hann benen stumna till. Sista backen hem kändes i benen om jag säger så :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar