Ok, så här är det. Jag har tränat fyra gånger och har sedan slutet av januari gått upp tre kilo. Det känns great. Riktigt great! Eller inte. Jag är sur, arg, less, omotiverad, trött, förbannad, ännu mer omotiverad och så vidare. Ingenting lockar och det känns bara piss alltihopa. Visst, för två helger sen föll jag dumt nog ner i en bullpåse och smällde i mig. I lördags föll jag ner i godispåsen. Däremellan har jag skött mig mer än bra och i vanliga fall brukar jag gå ner fuskkilon inom en vecka. Kilona efter bullarna är kvar och vägrar släppa. Svullnaden har infunnit sig så jag har väl kvinnobekymren ägglossning också. Då går jag också upp runt två kilo förvisso. Det är kul nästan jämt ...
Tyvärr kommer tankarna i samma veva, att ge upp. Käka vad fanken jag vill. Med andra ord svulla skit typ pommes, fikabröd och godis. Jag vet ju att jag mår as efteråt och egentligen lockar det inte. Det är den här "det-är-orättvist"-känslan som kryper på. Varför kan alla andra fika och äta vad de vill men inte jag? För det första är alla andra inte jag och för det andra har jag ingen aning om vad alla andra gör resten av sin vakna tid? Kvinnan som äter god fika kanske har bra ämnesomsättning och inte har ett lika stort sockerberoende som jag? Dessutom kanske hon tränar ofta och rör sig på ett helt annat sätt än vad jag gör. Eller så lever hon på fettsnål mat och svälter sig. Det vet ju inte jag. Jag ser många kompisar på Facebook som skriver "För att kunna äta kvällsmat måste jag promenera en timme och få ihop kalorierna." Usch vad tråkigt. Innerst inne tröttnar jag att det ständigt är fokus på vikt och mat. Varför kan jag inte ha den här avslappnade känslan som jag haft innan?
Vågen idag visade strax över 69 kilo. Skitkul med tanke på att jag (efter en utekväll och fest) var nere på 65,3 kilo. Dumma jag trodde att det hade vänt och nu skulle saker hända. Inte då. Det var vägen i motsatt körriktning som tog vid. Jag är på väg norrut och inte söderut tydligen. Min käre make menar att det är för att jag börjat träna och musklerna har dragit åt sig vätska med träningsvärken. Ja, jo det kan jag köpa. En dag, men sen tycker jag faktiskt inte att min kropp behöver hålla på mer vätska. Har jag ingen träningsvärk så borde ju vätskan släppa. Men inte på den här kroppen inte. Här ska det sparas och behållas utifall att.
Jag ska försöka undvika vågen, jag ska undvika dumheter och den där saken i huvudet som anser mig kunna klara lite fusk. Jag äter ju för att må bra och det gör jag. Så länge jag undviker fusk. Ni kan inte ana hur pissigt jag mådde efter godiset i lördags. Det som skrämmer mig en aning är att jag inte klarar så stora mängder numera. Innan lchf käkade jag godis var och varannan dag (tre påsar Kina-snacks i veckan var typ standard) och på helgerna var det ostbågar och läsk (att dricka vatten förekom inte) . När jag tänker efter: fy fan vad äckligt! Till det käkade vi pizza eller kebab/kycklingtallrik, potatisgratäng eller annat gott. Ibland även mitt i veckan. Nä fy, nu börjar jag må illa bara jag tänker på allt skit som vi åt innan. Vi äter förvisso köpemat typ en gång i veckan men pizzan och kebabtallriken är utbytt mot kebabsallad. Ostbågarna är inte längre en favorit och Kina-snacksen kan handlas hem typ tre gånger/år. Min last är istället Lys melk. Men vet ni vad, den ger en kufisk stark känsla i munnen. Det typ svider lite. Undrar om jag kände det innan? Å andra sidan hann jag väl inte känna efter eftersom en ny näve godis var på väg in i munnen innan jag hunnit svälja den första näven.
Ja, vad ska jag göra åt tankarna då, de där orättvis-tankarna? Och vad ska jag göra åt extrakilona som min dumma kropp anser sig behöva? Tips och råd mottages tacksamt!
Jag önskar att jag kunde hitta en balans på hur jag ska äta. Innan jag gick upp höll jag vikten och stod still. Det är ju inte meningen heller. Jag vill ner till 60 kilo, för att se hur jag ser ut på den vikten. Att det ska vara så svårt att nå dit.